Rött är fint och gungor är mysiga
Höst.
På nåt vis skönt att beröras av löv som faller ner för ögonen
framför mina fötter flyger
till kajans vingar
Rött
Färgad av klorofyll som drar sig tillbaka
rötterna går i ide kvar
är jag och tiden
Regn
Vattenpölar i dis
mina steg blandas med kullerstenar vägen
till källorna där allting uppstår
Gunga
Till ett jättebarn
till mig när jag blir stor håller
en pendlande rörelse mig i flow
Suttit i timmar läst begrundat skrivit rört mig mellan kaffebryggaren och min kuddsäng. Musik i höga toner jag blir nog aldrig döv. Jag tror att det fastnar nu. Allt det som alla andra säger är flum och skit. Jag bryr mig inte om deras inställning, min inställning är att jag vill vara kapabel att vara en groende människa som kan med värdighet möta mina medmänniskor och patienter, med etik i ryggen, i själen, i ett ställningstagande. Jag tror de inte ser vikten av att träna sig själv i att ta beslut, eller jag vet inte vad jag tror, jag tycker bara att varför klanka ner på livsviktig kunskap bara för att den inte går att mäta. Jag är tacksam alla dessa dagar på HEL, trots att alla tycker att jag är dum i huvudet som tycker det, men låt de tänka så då. Jag behöver inte vara som alla andra helt enkelt =).
