Etisk människosyn av en misantrop
Har suttit sen 15.00 idag och skrivit en etikuppgift. Nu är klockan 23.09. Jag är inte klar, men shit vilken resa det har varit. Jag har verkligen begrundat, fått insikter, tvivlat, lärt mig, införlivat ny kunskap, till slut bara skrivit helt ärligt hela min reflektion. Lagt in det privata i portfolion. Det blev så starkt. Dels kunskapen som sådan, att skriva med egna ord det någon annan skrivit och försöka skapa en bild av för lite kunskap kan inte bli annat än dåligt. Jag har lärt mig mycket om Normativ etik, undergrupperna Pliktetik och konsekvensetik, o det är bra, men det spelar eg ingen roll, det viktiga är att jag bestämde att inte ta med 5 timmars arbete i reflektionen, det vara bara en väldigt omständig inlärningsmetod. Men nu vet jag det. Nu vet jag att jag vill uppriktighet och att alla vägar, alla mödor är resan värd.
Jag är rädd att vara fascist, fast det är bra att rannsaka, ska man rädda liv till vilket pris som helst, om personen bara vill dö och är dödssjuk? Hur prioriterar man olika människors vårdbehov? Berättar man för en dödssjuk människa när den ska dö, varför lämna den i ångest och hopplöshet. Jag vet att hela vården handlar om etiska beslut och jag är så tacksam som går livets skola på hälsouniversitet, att vi tar upp etiken så här tidigt, den ligger till grund för vår människosyn och vårt bemötande av vårdtagaren och våra medarbetare, våran ståndpunkt. Det går inte att få överblick, inte i början, men man måste börja bena någonstans och det har jag gjort.
Jag måste våga se alla mina sidor, alla mina ståndpunkter, så som de är, så att jag vet vad jag behöver tänka vidare på.
Pratade med mamma, förstod hennes arbete. Mellan liv och död. Med etiska ansvarsfyllda beslut.
Etiken behövs i världen. Teorier i all sin ära. Jag kan bli trött på den, det är så mycket hårklyveri och ut till spetsen så att det blir totalt fruktansvärt, även de finaste tankarna. Att samhället ser ut som det gör, kan ju bero på att vi inte reflekterar hur vi etiskt vill handla, fast det egentligen är varje människas ansvar att ha ett förhållningssätt till livet och sina medmänniskor.
Jag vet inte om jag ska arbeta som sjuksköterska, än så länge är jag Sara som tänker förgörande tankar, jag vet att det börjar luckras upp, men jag får tankar som att: varför ska vi uppehålla kroppen vid liv till vilket pris som helst? Tänk om det är så att själen vandrar vidare, människan ifråga har lämnat jordelivet och vi bara kämpar med död materia att återuppstå...visst är jag grym...men jag ser att jag tänker så...och kan kanske få in nya perspektiv. Men jag måste nånstans ha bestämt mig att vi ska vara kvar i den jordiska tillvaron, annars gör jag verkligen inte ett bra jobb om jag inte är övertygad.
Men jag känner kärlek till lärandet och att det är så jävla jobbigt att möta sig själv och sina förmågor. Love!
Jag är rädd att vara fascist, fast det är bra att rannsaka, ska man rädda liv till vilket pris som helst, om personen bara vill dö och är dödssjuk? Hur prioriterar man olika människors vårdbehov? Berättar man för en dödssjuk människa när den ska dö, varför lämna den i ångest och hopplöshet. Jag vet att hela vården handlar om etiska beslut och jag är så tacksam som går livets skola på hälsouniversitet, att vi tar upp etiken så här tidigt, den ligger till grund för vår människosyn och vårt bemötande av vårdtagaren och våra medarbetare, våran ståndpunkt. Det går inte att få överblick, inte i början, men man måste börja bena någonstans och det har jag gjort.
Jag måste våga se alla mina sidor, alla mina ståndpunkter, så som de är, så att jag vet vad jag behöver tänka vidare på.
Pratade med mamma, förstod hennes arbete. Mellan liv och död. Med etiska ansvarsfyllda beslut.
Etiken behövs i världen. Teorier i all sin ära. Jag kan bli trött på den, det är så mycket hårklyveri och ut till spetsen så att det blir totalt fruktansvärt, även de finaste tankarna. Att samhället ser ut som det gör, kan ju bero på att vi inte reflekterar hur vi etiskt vill handla, fast det egentligen är varje människas ansvar att ha ett förhållningssätt till livet och sina medmänniskor.
Jag vet inte om jag ska arbeta som sjuksköterska, än så länge är jag Sara som tänker förgörande tankar, jag vet att det börjar luckras upp, men jag får tankar som att: varför ska vi uppehålla kroppen vid liv till vilket pris som helst? Tänk om det är så att själen vandrar vidare, människan ifråga har lämnat jordelivet och vi bara kämpar med död materia att återuppstå...visst är jag grym...men jag ser att jag tänker så...och kan kanske få in nya perspektiv. Men jag måste nånstans ha bestämt mig att vi ska vara kvar i den jordiska tillvaron, annars gör jag verkligen inte ett bra jobb om jag inte är övertygad.
Men jag känner kärlek till lärandet och att det är så jävla jobbigt att möta sig själv och sina förmågor. Love!
Kommentarer
Trackback
