Dissekering av ett samarbete som är långt borta
Sitter med dammiga fötter i min fjärilssäng. Har en obotlig oro inom mig, men någonstans vet jag att det är bra iallafall, fast jag gjort mitt liv till en undergångssång.
Ska flytta, kommer få med mig mitt inre bagage in där också, men jag hoppas att jag kan lämna min sjukdom bakom mig. Tänker på det, varför jag ideligen skapar in mig själv som någon som inte kan någonting. Varför skulle jag inte kunna något?
Drömmarna är märkliga. Och det är en bedrift att vakna och kämpa varje dag i livet, se med naturliga ögon på omgivningen. När jag minns mig själv som den som gick under.
Står på parkeringen, ser det röda huset mittemot, tänker förgängelse, står där fortfarande levande, tänker att saker är mer befästa än vad jag kan förmå mig att förstå, ser människor som går, med fina kläder. Huset är kvar, jag är kvar. Går in igen, lika förbryllad, fortsättningen följer och jag är fortfarande kvar som sara i världen. Hur många gånger jag än gick under, så står jag där gång på gång på parkeringen.
Mina tankar går så, kan inte kläda de i ord. Men jag dissekerar och delar upp allt i atomer och tror sen att jag ska få en förmåga att klara mitt uppehälle, när inget sitter fast, fast jag sitter mest av allt fast i mina föreställningar om att jag är stördast i världen. Oh det är så deprimerande. Räddast av alla för framtiden, den jävla framtiden med sin obotliga förmåga att inte kunna återvända. Och med osäkra kort behöva spela vidare på den öppna arenan. Jag hatar ordet: arbetsmarknad...den skrämmer ihjäl mig, jag känner mig så utanför den. Och den kräver sina rättmätiga offer, sina vinnare, sina människor som går med på villkoren. Det enda villkoret jag förstår är att jag måste på nåt sätt klara mig vidare, framåt, fortsättningsvis. Men arbetsmarknaden i sig är ett jävla skit. Jag känner så. Jag känner att konkurensen kan dra åt helvete.
Jag vill samarbeta för en mer hoppfull tid, med mer förståelse, med skönare vibbar för alla och envar.
Varför ska livet vara så konstigt, vem säger att man inte får leva för stjärnorna för planeterna för kentaurerna, varför ska det vara sportnyheter, amorteringar och börsens uppgång som ska betyda något i det offentliga rummet?
I can´t understand. No i can´t...
Ska flytta, kommer få med mig mitt inre bagage in där också, men jag hoppas att jag kan lämna min sjukdom bakom mig. Tänker på det, varför jag ideligen skapar in mig själv som någon som inte kan någonting. Varför skulle jag inte kunna något?
Drömmarna är märkliga. Och det är en bedrift att vakna och kämpa varje dag i livet, se med naturliga ögon på omgivningen. När jag minns mig själv som den som gick under.
Står på parkeringen, ser det röda huset mittemot, tänker förgängelse, står där fortfarande levande, tänker att saker är mer befästa än vad jag kan förmå mig att förstå, ser människor som går, med fina kläder. Huset är kvar, jag är kvar. Går in igen, lika förbryllad, fortsättningen följer och jag är fortfarande kvar som sara i världen. Hur många gånger jag än gick under, så står jag där gång på gång på parkeringen.
Mina tankar går så, kan inte kläda de i ord. Men jag dissekerar och delar upp allt i atomer och tror sen att jag ska få en förmåga att klara mitt uppehälle, när inget sitter fast, fast jag sitter mest av allt fast i mina föreställningar om att jag är stördast i världen. Oh det är så deprimerande. Räddast av alla för framtiden, den jävla framtiden med sin obotliga förmåga att inte kunna återvända. Och med osäkra kort behöva spela vidare på den öppna arenan. Jag hatar ordet: arbetsmarknad...den skrämmer ihjäl mig, jag känner mig så utanför den. Och den kräver sina rättmätiga offer, sina vinnare, sina människor som går med på villkoren. Det enda villkoret jag förstår är att jag måste på nåt sätt klara mig vidare, framåt, fortsättningsvis. Men arbetsmarknaden i sig är ett jävla skit. Jag känner så. Jag känner att konkurensen kan dra åt helvete.
Jag vill samarbeta för en mer hoppfull tid, med mer förståelse, med skönare vibbar för alla och envar.
Varför ska livet vara så konstigt, vem säger att man inte får leva för stjärnorna för planeterna för kentaurerna, varför ska det vara sportnyheter, amorteringar och börsens uppgång som ska betyda något i det offentliga rummet?
I can´t understand. No i can´t...
Kommentarer
Trackback
