birdiekaja agera utifrån hjärtat i första hand

 Här är den nu. Nannas bild som är på utställning i Finland Soumi. Det är jag i Malmö. Tavlan heter samtal pågår. Jag sitter på en säng i Jonnas och Samuels vardagsrum, pratar med mamma antar jag. Det  är sommar och det är många år sen nu. Det var liv som levdes på den tiden. Gå barfota på möllans golv, äta avokado och vattenmelon, simma längre och längre ut från ribbans bryggor. Dansa trance i Agnes skog. Åka buss till jobbet och ha förkläde på sig. Leva med alla vänner närvarande, leva och känna livet stryka mig medhårs. Jag bodde ingenstans, bodde på madrasser, i soffor, på mattor, på luft. Hade mitt tält och han som jag höll i handen. Vi reste vidare till andra länder, liftade med förbipasserande bilar, blåa, gröna, gråa.  Sitta på botten av en fjord och känna hav i ögonen. Dåtid, nutid, framtid. Samtal in i sommarnatten in Guds båda öron. Kanske jag sitter på Guds öronsnäcka och pratar, han hör varje stavelse, varje andetag, han hör mina önskningar, mina förbannade ord. Kanske Gud hör mig säga att jag saknar kärleken i vår värld. Kanske Gud gör något åt det. Hoppas att det blir snart.

Sitter med dammiga fötter i min fjärilssäng. Har en obotlig oro inom mig, men någonstans vet jag att det är bra iallafall, fast jag gjort mitt liv till en undergångssång.

Ska flytta, kommer få med mig mitt inre bagage in där också, men jag hoppas att jag kan lämna min sjukdom bakom mig. Tänker på det, varför jag ideligen skapar in mig själv som någon som inte kan någonting. Varför skulle jag inte kunna något?

Drömmarna är märkliga. Och det är en bedrift att vakna och kämpa varje dag i livet, se med naturliga ögon på omgivningen. När jag minns mig själv som den som gick under.

Står på parkeringen, ser det röda huset mittemot, tänker förgängelse, står där fortfarande levande, tänker att saker är mer befästa än vad jag kan förmå mig att förstå, ser människor som går, med fina kläder. Huset  är kvar, jag är kvar. Går in igen, lika förbryllad, fortsättningen följer och jag är fortfarande kvar som sara i världen. Hur många gånger jag än gick under, så står jag där gång på gång på parkeringen.

Mina tankar går så, kan inte kläda de i ord. Men jag dissekerar och delar upp allt i atomer och tror sen att jag ska få en förmåga att klara mitt uppehälle, när inget sitter fast, fast jag sitter mest av allt fast i mina föreställningar om att jag är stördast i världen. Oh det är så deprimerande. Räddast av alla för framtiden, den jävla framtiden med sin obotliga förmåga att inte kunna återvända. Och med osäkra kort behöva spela vidare på den öppna arenan. Jag hatar ordet: arbetsmarknad...den skrämmer ihjäl mig, jag känner mig så utanför den. Och den kräver sina rättmätiga offer, sina vinnare, sina människor som går med på villkoren. Det enda villkoret jag förstår är att jag måste på nåt sätt klara mig vidare, framåt, fortsättningsvis. Men arbetsmarknaden i sig är ett jävla skit. Jag känner så. Jag känner att konkurensen kan dra åt helvete.

Jag vill samarbeta för en mer hoppfull tid, med mer förståelse, med skönare vibbar för alla och envar.

Varför ska livet vara så konstigt, vem säger att man inte får leva för stjärnorna för planeterna för kentaurerna, varför ska det vara sportnyheter, amorteringar och börsens uppgång som ska betyda något i det offentliga rummet?

I can´t understand. No i can´t...

Pamela i all sin blomskrud dagen efter den ljusaste natten. Min pamela som finns till för alla sina vänner, som är min samtalspartner, chaufför, chef, bollplank, storasyster, skrattkompis, underbar är vad hon är! kram till dig vackra människa

Sitter i min säng och skriver. Prickigt täcke, en mätt mage, en fågel i bakgrunden. Försovit hela dagen. No discipline..no no oooh noooo. I natt var det åska, jag vaknade av att mitt fönster stod helöppet och himlen var vit av dunder.

Jag längtar någonting, jag längtar tystnaden av tanken som tänker död. Varför engagerar jag hela mitt liv att kretsa kring detta faktum. Jag möter ingenting i det jag skräms bara och blir apatisk av olust.

Bor i en flyttkartong, gör lite ditt ibland och datt ibland. En sak där och en i den lådan där. Ska nog gå att flytta, fast jag inte ser någon framtid. Ska bli ersättningsskyldig FK för att DE betalat ut för mycket. Då får fan de stå för sin handling. Jag har inte direkt haft sådär enormt mycket tillgångar den här våren och lär inte ha det framåt heller, så jag förstår inte hur det ska gå till.

Varför kan jag inte resa på mig gå ut med min LOVELI tröja och vara riktig och vacker i världen, titta helande på dig och tänka du är build av kärlek och kärlek allena.

Leva dag för dag för dag. Jojo dagarna avlöser varandra och datumet ändrar siffror...men var är jag i alltihopa?

Tänker på köttätningen, på utsläppen, på den rådande idiotin, på att jag måste ha kunskap, massa jävla kunskap för att stå emot dårarnas argument.

Pratade med min kusin han sa att vi trancenderar, vaknar att det är dags nu för ett paradigmskifte, fast alla tar sig olika vidare till upplysningen...fan varför ska man vara så långt bort från den naturliga verkligheten, den som är påriktigt. Jag tänker på att vi håller på och skrapar på ytan av ett liv som skulle kunna vara så vidunderligt hela enorma tiden. Men istället tittar människor på börsens ned- och uppgång, väderleksrapporten, handlar sin expressen för att läsa sportsidorna. Vem har sagt att det är verkligheten, vem?

Varför ska min verklighet vara sjuk, sjukdom som måste medicineras bort, fast jag egentligen bara gjorde min verklighet verkligare men var lite väl känslig för all information som blev uppenbarad. Men om jag faktiskt är sjuk, det vill jag inte gå med på, bara en annorlunda livsupplevelse, en mer levande...fick reda på att en människa måste ta ansvar för sina handlingar...varför handlar jag då fortfarande så ansvarslöst...det är frågan...men det är för att jag återigen förnekar den stora existensen. Jobbigt var det, ja det var fruktansvärt, men det var åtminstonne sant och en uppgift att växa i. Mötte himmel, skärseld, helvete. På jorden i den vanliga tappningen möter man oftast bara förnekande och blir iproppad mediciner.

Ja vart är man på väg...är man på väg....är jag på väg?

Jag har drabbats av tsetse flugor i min närhet som sprider sömndamm omkring sig- så jävla trött hela tiden. Drömmer weird-drömmar och kan inte minnas fast de sätter sig fast innanför mitt pannben och äcklar sig.

Snart är det dags att flytta- vet inte när det ska till att jag packar. Vill ju inte bo i en flyttkartong i flera veckor innan avflyttningsdatumet.

Jag har levt på affirmationer- det har varit min näring, men nu kommer verkligheten ifatt igen och gör att mycket känns jobbigt. Jag kan inte riktigt förstå varför jag inte kan ändra på mitt beteende. Saknar totalt disciplin och framtidstro. Försöker leva dag för dag, men framtiden kommer ju ideligen närmare.

Hittade ett program fast det är i Göteborg och säkert hiskeligt svårt att läsa, men det heter iallafall: Samhällsvetenskapliga och miljövetarprogrammet. Det är ju vad jag är intresserad av. Men börjar väl som sjuksköterskestudent till hösten. Jag har inga andra planer.

Jag kan inte förstå att jag och alla i min närhet ska försvinna. Jag önskar att jag kunde känna tillförsikt och hoppfullhet och att döden skulle vara spännande, istället lever jag i förnekande. Jag vill inte försvinna, samtidigt som jag inte vill hamna själv i universum med mig själv. Men det kanske kommer någon och möter på andra sidan, det kanske bara är frid och skönhet. Ingen vet, ingen.

Lyssnar på svensk rootmusic och gungar i takt.

Försökte ladda upp en bild som Nanna målat på mig, som är så fin, men det gick inte...ska försöka igen.

Jaha här sitter man och skriver massor så bara försvinner det ut i det mediala rummet och kommer aldrig mer tillbaka, det var ju ett skit.

Men jag skrev om tjejen jag träffade, en missbrukare med släckta ögon, min hand runt hennes axel och min vilja att få henne att förstå att hon måste börja leva igen. Men jag vet inuti att det kommer hon inte göra.

Kaptenen spelade och Jakob min bror dansade vackrast. Jag älskar honom. Han kramade mig. Snurrade mig och sen slogs vi lite på skoj.

Lyssnar på Goran Bregovic.

Nya tider med nya infall, nya människor, nya vänner.

Vill till Brekile till min Anna, vara i gemenskap, i musik, vid en eld.

Ska gå med i eldsjäl och poia så att mina armar blöder. Leva riktigt denna sommar och timme för timme och känna att jag har ett livsdugligt liv.

Ta reda på det jag tycker är intressant och lägga gamla mönster i papperskorgen.

För nu är det livet som vill levas och efter mina affirmationer har mycket kärlek kommit in i min värld.

Eldsjälarna ska leva för det goda och vi ska göra det jävligt bra!